Bakgrund till manuset Lidingöligan

1980 flyttade min familj från trång lägenhet i Stockholms då röda innerstad till stor villa i den borgerliga förorten Lidingö. Området vi flyttade till utmärkte sig för sina enorma sekelskiftesvillor och för sin ambasadtäthet. Platsen vi växte upp på var stilla, homogen, prunkande grön och liksom en ambassad i sig; till synes immun mot världens olyckor och obehag.

Jag, mina systrar och vår pappa dekorerade väggarna i vårt nya hem med palmer och lejon avbildade i naturlig storlek. Vår mamman tryckte mönster på tyg som hon sydde gardiner, påslakan och kläder till oss barn av. Väggarna tapetserades med vår pappas tavlor och på klädsträcket som sträckte sig mellan verandaväggen och en stor tall, hängde vår mamma sina textiltryck på tork. Samtidigt som huset blev våra föräldrars ateljé, blev det för oss barn en ofta ofrivillig scen; eftersom jag och mina systrar hade börjat agera för att passa in och höra till.

När jag skrev manus till Lidingöligan gjorde jag det utifrån att jag tyckte att både min egen familj och de människor som omgav mig under min uppväxt hade något karikatyrlikt över sig. Jag har försökt hålla mig till sanningen så snävt jag bara kunnat; i repliker, kläder, miljöer och situationer. Ändå smög sig en och annan liten osanning med.

En sådan är att jag och mina systrar skulle ha känt den riktiga Lidingöligan, den som åkte fast någon gång på 90-talet. I filmen blir vi inbjudna att ingå i Ligan och upplärda i hur man förser sig här i livet. Som jag förstår växte några av Ligans medlemmar upp bara några kvarter bort från oss och jag gissar att vi alla, hur som helst, var barn av samma tid; 80-talet snabba klipp och jet-setideal.

Jag vill beskriva hur barn ofta får agera ett slags vuxenvärldens miniambassadörer; i vårt fall förväntade sig våra föräldrar att vi var stolta och försvarade den identitet som outsider som de närde. Samtidigt fick vi ständigt stå till svars inför våra lekkamraters frågor, ofta formulerade så att det var lätt att förstå; det var inte barnen som undrade, det var deras föräldrar. Det fanns en djup misstänksamhet riktad mot allt som kom utifrån, däribland min familj. Vi skapade förvirring, varför hade vi bosatt oss just där?

Historien är berättad med barn i huvudrollerna och ur barnens perspektiv men vänder sig ändå till vuxna.

 

I dom lugnaste vatten simmar dom fulaste fiskarna

Barnen i mitt kvarter gick på aktiemöten och kom tillbaka med foldrar över tillväxtkurvor från årsstämmor som de stolt visade upp. De hade koll på vad varje barns föräldrar taxerade och vad de röstade på. Vad varje unge hade i veckopeng och var det fanns saker man kunde ta. Jag och mina systrar var inte sena att haka på. De visade sig att vi hade talang. Att vi var bra på att äga, ha, få och ta.

Mest känt för omvärlden var nog vårt kvarter på grund av en flyktingförläggning som under några få år placerades, trots grannarnas protester, i vårt kvarter. Och att Kalla Faktas reporter Janne Josefsson en vacker dag ringde på folks dörrar och bad om en kommentar! En man som inte visste att kameran rullade erkände var skon klämde: "Vi har ju betalt extra för att slippa stölder och sånt." Men med facit i hand, efter att Lidingöligan åkte fast kan man också konstatera; I dom lugnaste vatten simmar dom fulaste fiskarna.

Det är inställningen till det materiella jag vill poängtera med filmen; - det vi alla har gemensamt med Ligan. Att vi alla, som redan har långt mer än vi behöver, ändå drivs så intensivt av att få äga mer, även när det sker på andras bekostnad. Vi är ju alla del av en tillväxtekonomi, trots att det sker på bekostnad av våra barns framtid och världens redan fattigaste länder.

 

Inspiration

Jag har en barnbok hemma i hyllan som heter Spikarligan. Den är skriven och illustrerad av Lotta Silferheim. Den handlar om några ungdomar som börjar spika fast saker de inte tycker om i samhället. Först på trots. Sedan kommer de på att de faktiskt kanske kan förändra världen och börjar spika fast diverse auktoriteter. Först fröken sedan ordningsmakten, poliktiker, journalister och alla möjliga. När det är klart är det fritt fram. Det första de gör är att gå in i affärerna och ta det dom vill ha utan att betala. Sedan målar dom slottet rött med vita elefanter. Dit flyttar alla som inte har någonstans att bo.

För mig är Lidingöligan en slags fortsättning på historien om Spikarligan.

Det finns många platser som Lidingö och det finns många familjer som liknar min. Så även om filmen Lidingöligan utspelar sig på en specifik plats och handlar om just min familj så är det i första hand en berättelse om att ta för sig. Och om den omedvetna identitetsresa många med oss gjort. Vi som tagit upp kampen, oavsett varifrån vi kommer, om att äga mest och att ha det alla andra har.

 

Arbetet med filmen

Lidingöligan ingick i SVT:s och SFI:s årliga novellfilmssatsning och hade premiär på Göteborgs Filmfestival i januari 2009. Lars, filmens (enda!) animatör och kostruktör fick sätta sig in i en enorm mängd teknik under de två år som filmen tog att genomföra, dessutom under stenhård tidspress för att hålla deadline.

Stor del av arbetet gick åt till att bygga miljöer och figurer. Det här är första gången som vi jobbar med läppsynk och mimik i 3D. Lars uppfann ett klossystem som han länkade till ansiktets olika delar och vi testade oss fram, individuellt för varje figur, till mimiken. Mycket tidskrävande med andra ord. Filmen var också mycket trögjobbad p.g.a sin tyngd; eftersom den innehåller så pass många figurer (tyngst på figurerna är håret!) och detaljrika miljöer.